Tillbaka Jag fick av en slump kontakt med en härlig man, "ung man i 60-års åldern" (hans egna ord) via ett mail där han efterlyste en hemsida han tappat bort. Det visade sig att Arne som han heter, skriver små fina och fyndiga dikter. Så jag har bestämt mig att samla hans alster här på en egen sida. Kram på dig Arne, och tack för att du delar med dig. Arnes Dikter  sida 1.  2.  3.  4. Längtan Det spränger i bröstet, något vill ut till friheten. hjärtat, som vill såsom den glödande morgonsolen, sprida ljus, ljus av frihet, som den längtande mänskligheten så hett åtrår. Vilket hjärta kan, lik en sökare, sträcka sig ut mot den maximala friheten, det oändliga kosmos. Den kvidande människan sträcker sig skälvande mot begynnelsen av sin åstundan. Den stjärnbeklädda rymden. Där finns ljus, se ! se hur det gnistrar och lyser. Ett mörkt träd skymmer sikten, dess spretande grenar täcker likt fingrarna på en hand det mål som är så åtråvärt. Inget syns, var är ljuset ? Vad sker ? Enbart djup skugga, mörker. Det längtande hjärtat tystnar, låter sig fängslas. Den kvävande skuggan är Du själv. Arne L. Försäkran. Jag höjer min bägare läskande god, alls inte så att den inger mig mod men ändå kan tyckas det märkvärdigt är att orsak till krankhet kan vara så kär. Man kan inte neka att viss tröst den ger och visst vill man tröstas, för all del jag ber, Men en sak är klar- jag kan den försaka..... bara min hand ville sluta att skaka. Arne Lindansaren. Balansgång på livets tunna lina, är en utmaning antagen av den djärva, kraftige ungdomen, så full av övermod, så full av glädje. Förvisso är omgivningen full av sjuka och gamla, men dom är ju de andra, som inte har gåvan att såsom den unge, med full klarhet välja sin situation. Ack varför har inte människan, med all sin erfarenhet, vett att välja rätt. Det är ju så enkelt. Se! jag har redan hunnit över hälften av den för mig utmätta linan. Underligt! Plötsligt sitter jag bland sjuka och gamla. Med skumma ögon ser jag att det redan är andra före mig vid repets slut. Varför kan inte den unge, som nu beträder linan lyssna till goda råd. Har de inte vett att välja rätt, göra balansgången angenäm, man når ju ändå fram. Arne. Havet! Havet, så förföriskt glittrande, vatten lekfullt kluckande. Bryter sig mot en solvarm klippa, som dallrar i sin sommarmognad, likt en hägring, sökande sin ro. Dirigerad av vinden, stormen. Låter sig färgas av den täckande himlen. Det lekfulla kluckandet förvandlas i ett nu, till en rytande demon, så svår att tygla. Alltid villig att, såsom på ett oändligt altare mottaga sitt offer, dra livet till sin slutenhet. Ack du djupa, ack du hemlighetsfulla. Arne. Vår. Då vintern känns lång och tillvaron svår, man önskar så gärna att något skall hända. Ty människan lider och mest illa mår, hoppas och längtar att snart det skall vända. När kommer ljuset? När blir det vår? Då plötsligt, man känner, det är nåt på gång. Man hör hur det kvittrar från busskar och snår, ja, snart skall vi njuta av sommaren lång. Arne Gammal. Nu sitter jag gammal, krokig och ser, ungdomar leker, dansar och ler. Liljesmal midja, högburen barm, gyllene fjun, på sommarbrun arm. med minnernas bild, en hågkomst man får, om allt man fick uppleva i unga år. Nog att man stal sig en kyss, man var ung, i hemlighets mörker, på sommarens ljung. Med darrande hand, jag torkar en tår, nu är de borta, alla de år. man var ju så lycklig, vi var ju så kära, med saknad så stor, vi var varann nära. Nu sitter jag gammal, krokig och ser, ungdomen leker, dansar och ler. Arne Barn. Vem kan ge lojalitet och osjälvisk kärlek, utan förbehåll? -Ett barn kan. Vem kan ge lojalitet och självisk kärlek, med all förbehåll? -Ett barn kan. Arne. Livsnjutaren En sann livsnjutare är väl en, som slår hammaren med all kraft över tummen, bara för att få njuta av hur skönt det är när värken släpper. Arne. Tanken. O. du tanke, så hemlighetsfull, så öppen. Så skyddad, så naken. Din snabbhet övergår allt förstånd. Ena stunden på månen, bråkdelen av en sekund därefter i Afrika. Du känner inte till platserna som du far till, du vet att de finns. Du säger dig vara fri, men är ändå så bunden till den du tillhör. Du är lärd att göra det din ägare vill du skall göra men ändå har du hemligheter som enbart är dina. Stundtals ger du dig iväg, ja till de mest förbjudna platser, utan kontroll. Det är svårt att hålla dig bunden, du flaxar och far helt som du själv bestämmer. Du är lättpåverkad men ändå, självisk, romantisk men ändå så grym. Du är du, så hemlighetsfull, ingen känner dig, inte ens du själv. Arne. Väntan Nu väntar vi våren, ja den är på gång med ljuvliga dofter och klar fågelsång Vi skönjer snart tider då ingen skall frysa då minnet av vintern får oss att rysa Då skall vi fröjdas, allt känns så lätt vi njuter av värmen på alla de sätt Ja den sortens glädje är helt i vårt tycke då våren nått mognad i sommarens smycke När dagarna fylls, - var nu helt ärlig med sommarens värme, visst blir den härlig Myggorna plågar, vad har vi som tröst tiderna ändras, det kommer en höst Och snart har vi åter en längtan så svår vi kurar och fryser i väntan på vår Arne.