När tiden var inne, då Jesus skulle födas, gick Josef, Marias trolovade,ut för att söka en barmhärtig människa, som kunde hjälpa den heliga modern. Josef gick hastigt över heden. Då kom med ens en ofattbar stillhet över världen.Han såg upp mot den höga himlen och såg stjärnorna stanna i sina banor. Stjärnskott föll inte till jorden och månen hängde vit och stilla på himlavalvet. Fåglarna svävade i luften utan att röra vingarna, som om de hölls uppe av Guds hand.

Och när Josef såg ner, föll hans blick på en skara herdar, som lagt sig till ro runt en kittel för att äta. De förde inte maten till munnen, de tuggade inte. Allas ansikten var vända mot himlen. Fåren blev stående och herden lyfte sin hand för att driva dem, men armen som lyfte stave, kunde inte slå. Hunden öppnade munnen för att skälla, men blev stum.

Och vid älvens strand stod djur, som ville dricka. Men det rinnande vattnet hade stannat i sitt lopp. Vinden, som lekte i bladverket, hade stillnat och klagade inte mer och stumt blev skogens fjärran brus. Vass, som vaggade i vinden, stannade i en bugning och fallande löv föll inte till marken. Allt levande och allt dött stod stilla och det var som om alla väsen häöll nästa hjärtslag tillbaka.

Och så med ens gick allt vidare i sitt lopp. Ty detta ögonblick hade Guds barn kommit till världen och allt levande firade den stunden. Åter kretsade tindrande stjärnor, vattnet sprang fram och källor porlade. Där jorden var täckt med snö, smälte den bort och blad och blommor smyckade jorden. Ett äppelträd, som aldrig förr hade blommat, drev fram knoppar och blad och blommor och bar frukt i denna sällsamma natt. Fåglarna började sjunga, som om det var vår, och bina surrade. Och natten var ljus och strålande i alla världens länder.

En omåttlig glans stod över jorden och glansen trängde ner i alla klyftor och avgrunder. Och det var inget dött och inget levande, som inte tog del i denna heliga stund.

Leif G Vaerenskjold