Så fortsatte de sen som hånskrattande siluetter mot månens bleka ansikte.

När de sedan kom fram till Blåkulla placerades kvasten eller deras upp och nervända riddjur mot väggen innan de klev av och steg in i den fina festsalen.

Barnen häxorna hade med sig var mycket viktiga för djävulen, de fick skriva in sina namn i djävulens gästbok med sitt eget blod från det vänstra lillfingret och därigenom fick djävulen makt över dem. Det kunde till och med hända att de fick egna barn i Blåkulla, och av dem kokade sedan häxorna den speciella häxsalvan.

Blåkulla var en spegelbild av livet i bondgården. Man år och drack, dansade och spelade kort, kokade, spann, ystade och kopulerade som bondfolket gjorde hemma i byn. maten var riklig, brödet var sött som fikon. Tjänstefolk passade upp, festerna var stora och bullriga så som vid bröllop. Ibland blev det bråk. Djävulen som liknade husbonden hemma på gården stod avsides och skrattade belåtet.

Allt som skedde vid festen var bakfram och upp och ner. Man sitter ned vid bordet med ryggen emot och maten serveras på upp och nedvända fat, äter och dricker med ändan. Ur djävulens ända pumpas det öl för att släcka törsten med under den vilda dansen. Det kunde också hända att musiken som spelades pruttades fram med bakdelen av djävlarnas orkester. Bakdelen var i Blåkulla utnämd till människans främsta kroppsdel.

Ingenting var riktigt verkligt. Man vaknade upp ur drömmen och var glupande hungrig. Gåvorna man fått av djävulen, pengar, guld och silver och kläder - hade förvandlats till spånor och skarn i sängen, och barna man fött honom var inget annat än paddor, grodor och ormar. Men det kunde inte häxorna se för djävulen "förvänt synen" på dem.

Till nöjena i Blåkulla hörde också bolandet med djävulen och hans anhang. Bola betydde att häxorna hade samlag med djävlarna.

Blåkulla var inte helvetet - det fanns längre ner, men elden där ifrån slog upp i ett hål i golvet och höll grytorena kokande i köket. Ibland öppnade djävulen en lucka i golvet så att besökarna kunde se de fördömdas plågor i lågorna. Blåkulla låg alltså mellan himmel och helvetet, och där kommer de vita änglarna in i bilden.

Vägg i vägg med festsalen låg änglarnas kammare. Änglarna var klädda i vita linnekläder och hade klor på händer och fötter. Några hade vingar och flög omkring. De försökte rädda de oskylldiga barnen från djävulens grepp genom att försöka få dem därifrån. Änglarna uppmanade barnen att bekänna och ange de elaka kvinnorna som tagit dem med så att de blev utrotade.

Det hela verkar mer som en galen värld av fantasier och upptåg, något att mera skratta åt än att vara rädd för. Men här finns heller inget romantiskt över häxorna, de är inte vackra eller hemlighetsfulla varelser. Nej häxerierna handlar mer om folkliga burleska upptåg och det hela skulle kunna vara ganska lustigt om det inte fått såna ohyggliga följder.