Otur och olyckor, allt sådant som inte kunde förklaras, trodde man kom från de onda makterna, eller från människor som gått i deras tjänst. Många sjukdomar vållades av det övermaturliga, trollskott, älvablåst, gastanyp och många andra. Men det fanns också sjukdomar som vållades av att demon tagit sitt säte i människan. Det fanns olika vägar för den sjuke att återfå sin hälsa. En var att få hjälp från ovan, en annan var medicinering.

De många klostren på medeltiden tillhandahöll båda slagen av hjälp. Klostren var välgörenhetsinrättningar och till dem sökte sig många gamla och fattiga för att få hjälp med mat och sjukdomar. Med vigvatten och korstecken, handpåläggningar och besvärjelser försökte munkar och nunnor driva ut de demoner som tagit människorna i besittning och förstört deras hälsa.

Medicineringen var ibland det verksammare. I klostrens kryddträdgårdar odlades olika läkeväxter, en del inhemska, andra skaffade från utlandet. Fröna och rötterna från dem stöttes i mortlar eller kokades i grytor och gavs till de sjuka för invärtes bruk.

En av de vanligaste botemedlen var åderlåtning. Det fanns olika verktyg för åderlåtning eller koppning för att bota tandverk, näsblod, lunginflamation och ryggskott mm. Händiga munkar och nunnor kunde också spjäla brutna armar och ben, vrida fingrar och skulderblad rätt, och smörja salvor på de skada ställena.

Förbindelsen med det övernaturliga makterna brukades inte bara av munkar och nunnor utan också av vissa människor i bondesamhället -män och kvinnor- som tjänstgjorde som ett slags medicinmän. I början av 1600-talet skulle namnet "kloka" börja att användas som ett gemensamt namn för dem.

Liksom i klostren använde de "kloka" sig av olika metoder vid botandet av sjukdomar. En metod var signerier eller besvärjelser. En annan var lövjeri, som var ett sätt att med magiska medel hjälpa och bota sjuka människor och djur. Denna folkliga läkekonst kunde användas både till bot och förgörelse,"förgörning" som termen löd eller"maleficium" som var den latinska benämningen.

De "klokas" register var stort. De kunde skaffa tillbaks bortgångna kreatur, förlorat gods, leta reda på tjuvar,uppväcka eller bortta kärlek mellan gifta eller fästfolk, spå om framtiden och mycket annat.

De "kloka " blev experter på olika sjukdomar, precis som vi har experter inom läkarkåren idag. De kloka kvinnorna fanns mest bland barnmorskor och de som botade riset och andra barnsjukdomar. Även inre medicinska sjukdomar, såna som krävde en del människokännedom. Men här tog männen sedan över, "Botaregubbarna" var duktiga på att "stä blo" dvs. stoppa livshotande blödningar.

Kunskapen gick ofta i arv i särskillda familjer eller kretsar. De "kloka" var fruktade för sin konst, och det var klokt att hålla sig väl med dessa. Det hände att de kunde tillvinna sig fördelar eller pressa pengar av någon genom att annars hota med någon olycka. Men det fanns ett annat sätt att bli "klok" -en genväg som innebar att man skrev ett kontrakt med djävulen om att i utbyte av sin själ fick förmågan att bota.

Ett sådant kontrakt kallades för "djävulsförskrivningen". Så därför kunde ingen som besökte den "kloke" med sina bekymmer aldrig riktigt säkert veta om det var häxkonster eller...
Var de rent av "Trollgubbar" och "Häxor", förenade med djävulen i hemliga band?