En folklig tradition - övernaturliga väsen
I medeltidens kristna Sverige fanns en underström av levande,massiv folktro. Denna tro som var en del av var inte boklig och finn inte nedtecknad i några skrifter. Den byggde på gågna generationers kunskap och erfarenheter. Folktron hade sina rötter i förhistorisk tid men kristnades av den katolska kyrkan. Man accepterade till synes utan svårighet den kristna dualismen. Gott och ont, ljus och mörker, himmel och helvete fanns alltid där nära varandra.

Livet regerades av makter i himlen och naturen, makter som det gällde att umgås väl med och vilkas vilja man måste känna till. Och människorna måste lära sig att vara ödmjuka inför sånt man inte kunde förstå. I det medeltida Sverige var de flesta fattiga bönder som levde i stor otrygghet och utan några försäkringar om framtiden. Säden såom växte på fälten var det bräckliga skyddet för familjens existens. När missväxten slog eller djuren dog, stod hungern och nöden genast i dörren. Likadant var det vid kusten, där människorna var helt beroende av fisket. Plötsliga stormar som hindrade fiskebåtarna att gå ut och fartyg som förliste på havet drabbade förlamande många familjer, och när sillen med ens oförklarligt inte längre gick till, fick detta till omedelbar följd fattigdom och svält för hela samhället.

I folkets tros- och föreställningsvärd ingick osynliga, övernaturliga väsen som på gott och ont ingrep i människornas värld. Skogarna bergen, sjöarna och haven var befolkade av dem, och de fanns också nära människornas boningar.

Under det utvalda vårdträdet, som brukade stå mitt på den kringbygda gårdsplanen, bodde de småväxta
vättarna. De gjorde ingen något förnär om de bara fick vara ifred. De levde ett familjeliv som människorna och gav lycka och välgång åt dem. När någon av kvinnorna i huset skulle föda barn, brukade hon omfamna trädet för att få något av dess livskraft.

Tomten levde ensam. Han arbetade i stall och ladugård, och häll man sig väl med honom. gav han också välgång till huset.

Ensam var ocksåSkogsrået. Framtill var hon en ung och vacker flicka med långt hår som lyste som guld, men baktill var hon antingen ihålig eller bar en lång släpande svans. Hon brukade ofta hjälpa jagare och kolare men kunde lika gärna retas och förstöra för dem.

Förförisk var också Sjörån eller Havsfrun som hade sin boning i djupet där hon levde likt människorna. Hon kunde ge god eller dålig fiskelycka beroende på den mäniska hon mötte. Men det var farligt att ge sig i lag med henne, för då sjönk man ner i djupet.

Långt farligare var Troll och Jättar, Spöken och Gastar, Maror och Varulvar. När mörkret sänkte sig och därmed också skräcken över gårdar och byar, började trollen leva upp. De var fientliga mot människorna. De stal kött och bröd från bondens visthusbod och dricka ur hans källare. De försökte röva bort folk och fä till sina tillhåll djupt inne i skogarna och bergen. De kunde också trolla sjukdomar sjukdomar på människorna, och det berättades att de kunde smyga in i huset, och byta ut det lilla odöpta mäniskobarnet mot ett av sina egna. Samma tro på bortbytingar fanns också på andra håll i Europa.

För att skydda sig mot trollen fick människorna ta till list och knep. Om någon blivit bergtagen skulle man läsa besvärjelser eller ringa i en liten kyrkklocka utanför berget, det odöpta barnet försökte man skydda genom att läsa böner och göra korstecken, låta ett ljus brinna tills barnet var döpt eller lägga stål i sängen, som trollen skydde.
Om olyckan ändå var framme och barnet blev bortbytt skulle man vara hårdhänt mot bortbytingen, för hörde trollmor sitt trollbarn skrika kunde det hända att hon kom springande in i stugan, tog tillbaka sitt eget barn och lämna det rätta barnet tillbaka...