De egentliga häxförföljerserna pågick i Sverige mellan åren 1667 och 1676, 1704 avrättades och brändes den sista häxan i Sverige. Det verkar som om de mellersta delarna och Norrland drabbades värst av häxhysterin.

Det var prästens uppgift att hålla reda på om det fanns häxor i hans församling, det var inte så att prästen måste gå ut och leka detektiv för att få reda på det. Människor var så rädda för allt möjligt övernaturligt, däribland häxor, att de gärna kom till prästen med både misstankar och bevis.

Var det då en sansad och , i våra ögon, bra präst så försökte han lugna ner folk och mildra det vi kan kalla för häxhysterin. Man kan se att det bränns färre häxor i områden där prästerna varit mindre bänägna att tro på folks fanastiska historier, än i andra områden, där prästen själv deltagit i häxjakten.

Kyrkan och prästerna har fått den största skulden för häxprocesserna och visst har både kyrkan och präster stor skuld i det som hände, men eftersom kung och kyrka samarbetade är det inte helt rätt att ge kyrkan skulden ensam. Kyrkan kunde inte företa sig någonting utan att kungen och hans råd godkände det.

När prästen misstänkte att det fanns en häxa i hans församling måste hon dömas av en världslig domstol! Det kunde vara häradsrätten eftersom landet var indelat i rättsliga områden som kallades häranden. Det kunde också vara någon av de kommisionerna som reste runt i Sverige för att hålla förhör med och utdela domar mot häxor.

I kommisionerna satt jurister, alltså lagmän. Där satt också präster och läkare och med sig hade de den fruktade bödeln. Bödelns främsta uppgift var att avrätta häxan och se till att hennes kropp brändes på bål. Bödeln var så hatad att stolen han satt på måste tvättas ren efter honom.

Vattenprovet var ett av sätten för att kunna bedöma om den åtalade var häxa eller inte. Bödeln band ihop händerna med fötterna och kastade kvinnan på rygg i vattnet. Flöt hon var hon häxa, om inte så drunknade hon, men då var hon i alla fall ingen häxa!

Flöt kvinnan fortsatte förhören med henne för att hon skulle erkänna. Tortyr användes få att få häxor att bekänna. Det fanns också kvinnor som nästan skröt med sitt häxeri, men man vet inte om det berodde på att de själva trodde på det alla andra trodde om dem, eller att de utsatts för så svår tortyr att de erkände vad som helst för att slippa. Detta skrevs aldrig in i protokollen, det var nämligen förbjudet enligt svensk lag.

Allt detta som berättats om blåkulla och häxorna kommer från protokoll där häxkommisssionens sekreterare skrivit ner allt som vittnena, såväl vad barn som vuxna,haft att säga.

Någon gång på den tiden tog någon av de klokare männen upp Jesu liknelse om det borttappade fåret:
"Ingenstans råder Han till att låta slakta dem för villfarelses skull - icke heller om något vore skabbigt (den som han nu talar om att låta utrota) -utan Han ville de skulle botas".