"Maleficium" är den lärda latinska beteckningen på det som i Sverige sedan medeltiden kallas förgöring. Därmed avses den ondskefulla skadegörelse som sker med osynliga, icke-fysiska medel. Exempel på dess yttringar är att mannen i huset plötsligt mister sin sexuella potens, att bästa mjölkkon sinar, att någon oförklarigen blir sjuk eller rentav dör i svåra plågor. Vid såna tillfällen vaknar lätt misstanken att någon elak och avundsjuk grannkvinna har varit i farten om natten och satt något otyg på gården, som vållat olycka.

"Maleficium" har alltså med fiendskap och dåliga grannrelationer att göra. Som illasinnad magisk konst är den känd i alla kulturer. Nästan överallt där lagar har stiftats har man stadgat mot den; i Sverige som sagt under beteckningen förgöring. Under en ny tid, då häxeriet förknippades med djävulen, menade man att skadegörelsen skedde på uppdrag av den Onde själv, människornas och samhällets störste fiende.

Trolldom och Häxor
En konkret tro på djävulen och hans rike ingick i medeltidsmänniskans föreställningsvärld. Kyrkmålningarna var de fattigas bibel och på dem fick alla de som inte kunde läsa en drastisk undervisning om att människornas värld låg lika nära mellan himmel och helvetet och att det raserade en ständig strid mellan de goda och de onda härskarorna om människans själ.

På den goda sidan fanns Gud Fader, Kristus och jungfru Maria tillsammans med alla änglarna, apostlarna och helgonen, medan djävulen på den onda sidan anförde en oöverskådlig här av smådjävlar och häxor. Striden mellan saligheterna och de eviga straffen pågick ännu vid varje människas dödsbädd.

Enligt medeltida folktro kunde människor -kvinnor mest -frivilligt ställa sig i djävulens tjänst och bli häxor eller trollkonor som de kallades i Sverige. De hade en egen organisation och samlades på bestämda dagar, i första hand vid kyrkorna. Här brukade de genomgå sin invigningsrit i närvaro av djävulen.

Häxorna träffade en överensekommelse med honom att tjäna honom under resten av sitt liv, och i gengäld lärde han dem att med hjälp av trästickor och tyglappar från vävstolen tillverka ett övernaturligt väsen, en bära eller en trollhare, som diade grannens kor och efter återkomsten spydde upp mjölken i hennes mjölkbunke. med demonernas hjälp blev hon på så sätt mera välbeställd än grannfruarna i byn.

Trollkonorna lärde sig också att besöka djävulen med hjälp av en särskild häxsalva som han hällde i deras smörjhorn. När de strök salvan på ett föremål, kanske kvast eller ugnsraka, kunde de flyga genom luften till hans boning.

Häxsalvan som var blodröd, svart eller grön sades vara kokad av barn som avlats med djävulen under häxsabbatens orgier.
Häxorna gömde hornet med salvan i kroppen innanför huden, i låret eller under vänster arm.

Färden hemmifrån till Blåkulla gick sedan skortenen eller nyckelhålet eller det stängda fönstret.
Var häxan gift, lade hon först ett vedträ som genast tog hennes skepnad, i sängen bredvid sin make. Det var därför hon aldrig var saknad hemma under tiden hon besökte djävulen.

Häxan var bekväm att använda som syndabock. Hon tjänade ju en främmande härskare och blev därmed en inre fiende i det slutna samhället. Hon var en internationell företeelse, och häxförföljelser förekom också mer eller mindre häftigt i Europa.