När skärtorsdagen kom visste Jesus vad han hade att vänta. Han begrep att om judarna kallade honom för kung, gavs det ingen pardon, för romarna hade länge fruktat att en jude skulle göra uppror mot dem.

Nu blev hans hjärta tungt, och han började tveka och darra. Han var ingen kung, och en timmerkmansgesäll kunde aldrig bli kung, men han hade talat om det osynliga kungariket, och kanske det skulle bli hans öde nu. Kanske tänkte han fly ut i markerna i natt, eller kanse det bara var hans skräck och nöd som drev honom till Getsemane. Det var en olivträdgård utanför staden.

Med sina lärjungar gick Jesus i dalen, över bäcken Kidron som var nästan uttorkad. När de fick se ett ljus glimma till tänkte han att nu kom de, och hjärtat krympte i hans bröst. Han famlade med handen i mörkret och fick tag i något. Det var bara ett bräckligt sävstrå. Men för att inte skrika högt i sin ångest och skrämma de tolv som i kväll inte var fler än elva, tog han och bet istrået. Sin bittra nöd bet han in i strået. Därför kan man än i dag se märket efter hans bett på sävstrået.

Så gick han bort till trädgården där han drog sig undan från de elva. När Jesus låg där bland olivträden i lidandets natt lyfte han sina händer och bad högt till Gud. - Fader, om det är möjligt så skona mig! Hans ångest blev allt större, men alla hans kamrater sov. Då grät han, och en tår föll ner på jorden och blev till en blomma. Den blev lika röd och blodig som hans ögon i natten. Blomman fick namnet Kristusöga och växer ännu i dag i trädgårdarna.

När knektarna kom till Getsemane och sökte efter Jesus var det midnatt och mökt under träden. De hade stora lansar i händerna, och med dem stack de i häckarna och buskarna för att se om Jesus var gömd där. - Judakung! skrek de högt efter honom. Deras facklor lyste, men deras ögon var förblindade.

I häcken vid dikeskanten växte en planta, och när knecktarna stack med sina spjut träffade de den. Ännu kan man se spår av det på bladen som är fläckiga. Växten kallas för fläckigt nyckelblomster.

Tysk legend