Serafer, Keruber och Troner

Serafer (Serafim) lever närmast Gud, så nära att de skulle ha bländats av hans ljus om de inte täckte sina ögon med två av sina sex vingar. Med två av de andra vingarna skyddar de sina fötter och med två flyger de. De representerar det rena ljuset, kärlekens eld. Helt oavbrutet sjunger de sin lovsång till Gud: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet." (Jes. 6:3)

Näst efter Seraferna kommer Keruberna (Kerubim), som är kanaler för Guds vishet, - sanningen - , och de har därför betydelse för rena och klara människotankar, och sannolikt samvetet.

När man talar om Keruber idag tänker man väl mest på små barnänglar med två eller fyra vingar.

Hesekiel (Hes. 1:4-28) beskriver dem som lika människor, men med en del stora skillnader. De har fyra ansikten; ett människoansikte, ett lejonansikte, ett tjuransikte och ett örnansikte. De har även fyra vingar med en människoarm under varje. Med två av deras vingar sluter de sig intill varandra, och de andra två täcker de sina kroppar med. Deras ben är raka, och de har fötter "som fötterna på en kalv". De glimmar som metall och är lika eldsglöd. Många ufologer har tolkat denna beskrivning som en beskrivning av ett UFO.

Tronerna består av andlig eld och vilja, och de är fyllda av mod och offerglädje. De offrade sig själva till Kerubim, och därmed uppstod möjligheten till tid och rum och mänsklighetens historia.

Tronerna fick dock uppleva både glädje och smärta genom sitt offer, för av någon anledning antog Kerubim inte alla Troners offer. De som inte fick ge vad de ville upplevde den första stora sorgen och smärtan. Men Tronerna var bärare av mod, och detta mod utvecklades därmed också till tålamod, jämnmod och saktmod.