Valborgsmässoafton Sången    I södra Sverige firades valborgsmässoafton med att "sjunga maj i by." Majsångarna var oftast pojkar och unga män, som försedda med korgar gick runt i gårdarna och sjöng och samlade in ägg till majgillet. De brukade ha nyutslagna kvistar med sig som de stack in i taket på de gårdar där de fick rikliga gåvor. Själva gillet fick man nästan alltid lov att skjuta upp -oftast till pingst men ibland ända till midsommar -eftersom vårbruket inte tillät att man tog ledigt tidigare. Men det var viktigt att man fick ihop mycket ägg vid majsjungningen, för att vid gillet skulle serveras, äggkaka, spettekaka och pannkaka, och äggtoddy inte att förglömma för att "dricka märg i benen." Tidigare började laxfisket i Mörråumsån på valborgsmässoaftonen och gav då där anledning till en stor folkfest. När vi idag firar valborgsmässoafton är det vårens ankomst vi hälsar med eldar, sång, tal och dans. Gamla och unga studenter tar på sig sina vita mössor och sångkörer sjunger in våren runt om i vårt avlånga land. Här kommer några av dom mest kända vårsångerna. Vårvindar friska Vårvindar friska leka och viska, lunderna kring likt älskande par. Strömmarna ila, finna ej vila förr'n ner i djupet störtvågen far. Klaga mitt hjärta, klaga o hör. Vallhornets klang bland klipporna dör. Strömkarlen spelar, sorgerna delar vakan kring berg och dal. Hjärtat vill brista, ack när den sista gången jag hörde kärlekens röst. Avskedets plåga, ögonens låga. Mun mot mun vid klappande bröst. Fjälldalen stod i blomstrande skrud, trasten slog drill på drill för sin brud. Strömkarlen spelte, sorgerna delte suckande berg och dal. Klaga mitt hjärta, klaga o hör. Vallhornets klang bland klipporna dör. Strömkarlen spelar, sorgerna delar vakan kring berg och dal. Julia Nyberg ~~~~~~~~~~~~~~~~ Längtan till landet Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpur vågor, guldbelagda azurskiftande, ligga ängarne i dagens lågor, och i lunden dansar källorne. Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne, att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg, jag vill dem återse, se dem än som i min barndoms stunder följa bäckens dans till klarnad sjö, trastens sång i furuskogens lunder, vattenfågelns lek kring fjärd och ö. Herman Sätherberg/Otto Lindblad ~~~~~~~~~~~~~~~~ Uti vår hage där växa blåbär Uti vår hage där växa blåbär. -Kom hjärtans fröjd! Vill du mig något, så träffas jag där. -Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia, kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd! Fagra små blommor där bjuda till dans. Vill du, så binder jag åt dig en krans. Kransen den sätter jag sen i ditt hår. Solen den dalar, men hoppet uppgår. Uti vår hage finns blommor och bär, men utav alla du kärast mig är. folkvisa från Gotland ~~~~~~~~~~~~~~~~ Valborg Ingen tänker väl idag på att valborgsmässoaftonen fått sitt namn efter ett tyskt helgon som hette Walburg. Hon levde på 700-talet och var en anglosachsisk prinsessa som gick i kloster i Heidenhem i Tyskland, där hon så småningom blev abbedissa. Under hela den katolska tiden firade man hennes minne med en Valborgsmässa. I vår svenska almanacka fick första maj namnet Valborg först 1901. Elden En av Sveriges första valborgsmässoeldar, som det finns belägg för brann i Uppland 1711. Till skillnad från påskeldarna förekom de länge bara i de östra delarna av landet.Det är först på 1900-talet som seden sritt sig mera allmänt. Numera brinner det valborgsmässoeldar runt om i hela landet. Valborgsmässoeldarna anses ursprungligen ha tänts i samband med att man släppte ut kreaturen på bete omkring första maj. I svenskbyggderna i Finland kallades dagen "vallgåmäss" -dagen då man började gå i vall med djuren. Eftersom det fanns både varg, björn och lo ända ner till norra Skåne i mitten på 1700-talet, är det väl troligt att man hoppades kunna skrämma bort rovdjuren genom att tända eldar. Man klädde också ut sig, sköt i luften, tutade i horn och förde oväsen med skrammel och hojtande runt eldarna -en sed som levt kvar på enstaka platser i Sverige ända in i vår tid. I nordliga Sverige tändes eldarna ofta på höjder för att synas riktigt långt.