Jag talar till mina vuxna barns änglar Jag talar till mina vuxna barns änglar: Följer ni dem fortfarande? Bär ni deras önskningar i era händer? Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet? Och när de förnekar er och livet, vänder ni er bort och gråter, men stannar ni kvar? De behöver er, mera än de var små, de behöver er förtvivlat, för ungdomen är den svåraste tiden. Allting ska göras på egen hand, man ska rycka sig lös, tänka igenom allt själv, vill inte veta av änglar. O, mina vuxna barns änglar! En mor får inte längre ingripa. Men ni får. En mor kan inte längre råda, men er visdoms är Guds. Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar! Hjälp dem att vandra i snårskogen att finna den rätta vägen, deras enda väg! Viola Renvall, ur Innerst, 1962